Det nya EU-klimatmålet för 2040 är en av de viktigaste politiska besluten för Europas klimatomställning på många år. Det skapar förutsägbarhet, ger investerare en tydlig riktlinje och sätter ribban för kommande lagstiftning. Men vad innebär egentligen uppgörelsen och vad får den för konsekvenser i en svensk kontext?
I december 2024 nådde EU-parlamentet och rådet en provisorisk överenskommelse om ett nytt klimatmål för 2040: EU:s nettoutsläpp ska minska med 90 procent jämfört med 1990. Rådet godkände den slutliga uppgörelsen formellt i mars 2025. I den här artikeln reder vi ut vad förändringarna innebär och resonerar om vilka följder de kan få för Sverige.
Ett mål som skapar förutsägbarhet för branscher och investerare
För aktörer med långa planeringshorisonter – inom energi, industri och infrastruktur – är förutsägbarhet avgörande. Utan ett tydligt mål riskerar investeringar att skjutas upp eller hamna fel. Med 90-procentsmålet på plats finns nu en gemensam referenspunkt för kommande klimatlagstiftning i EU.
Internationella krediter kan stå för fem procentenheter
EU:s 2040-mål handlar i grunden om att minska utsläppen inom unionen, men uppgörelsen innehåller också en viss flexibilitet. Upp till fem procentenheter av måluppfyllelsen kan ske genom internationella krediter. Det innebär att medlemsländer kan finansiera klimatåtgärder utanför EU och räkna den verifierade klimatnyttan som en del av målet.
Utrymmet höjdes under förhandlingarna från tre till fem procentenheter. Om möjligheten används fullt ut innebär det i praktiken att de inhemska utsläppen behöver minska med omkring 85 procent till 2040, medan resten kan täckas genom internationella klimatinvesteringar.
Skärpta krav ska stärka trovärdigheten
För att krediterna ska vara legitima ställs krav på både kvalitet och uppföljning. De ska härröra från och vara godkända inom ramen för Parisavtalets Artikel 6 – en mekanism byggd inom COP-förhandlingarna där krediterna verifieras av ett dedikerat internationellt organ. EU-kommissionen ska också analysera hur de kan användas i kommande klimatlagstiftning.
I uppgörelsen finns en öppning för en pilotfas 2031–2035, vilket i praktiken innebär att internationella krediter inte spelar någon nämnvärd roll i EU:s klimatpolitik på nästan tio år. Det starka motståndet mot att inkludera dem i ETS gör det mer sannolikt att det i första hand är enskilda medlemsstater som använder krediterna för att nå sina egna klimatåtaganden.
Dessutom finns en säkerhetsmekanism: kommissionen ska ta hänsyn till EU:s strategiska intressen – en viktig avvägning i ett läge där klimatpolitik, handel och geopolitik allt oftare hänger ihop.
ETS2 skjuts upp till 2028
ETS2 är EU:s nya utsläppshandel för bränslen, främst inom vägtransporter och byggnader. Starten skjuts fram till 2028, trots att många aktörer under förhandlingarna förespråkade en senareläggning på upp till fem år – eller att systemet inte skulle införas alls.
I Sverige blir ETS2 i praktiken framför allt kopplat till transporter. Systemet riktar sig direkt mot drivmedelsproducenter och drivmedelsleverantörer, som behöver överlämna en utsläppsrätt för varje ton koldioxid som deras fossila produkter ger upphov till vid förbränning. Det kan i sin tur påverka priset på bensin och diesel – och därmed transportkostnaderna för verksamheter som är beroende av vägtransporter.
Eftersom användningen av villaolja är mycket låg och kol samt fossilgas används i begränsad omfattning blir vägtrafiken den tydligaste träffytan. Därmed påverkas också sektorer med hög dieselanvändning, exempelvis delar av jord- och skogsbruket och vissa marina användningsområden.
> Läs mer om hållbart företagande
Ett andrum för jord- och skogsbruket
Sverige har valt att låta ETS2 även omfatta arbetsmaskiner inom jord- och skogsbruket. Tidplanen fram till 2027 har beskrivits som pressad – bland annat för att en fungerande kompensationsmodell för sektorn ännu saknas. När starten nu flyttas till 2028 finns mer tid att utforma en modell som håller över tid. För berörda verksamheter ger det också bättre möjligheter att anpassa avtal, investeringar och arbetssätt. Samtidigt har senareläggningen kritiserats av aktörer som ser ett tidigt införande som viktigt för att upprätthålla omställningstakten.
Fossilfri el är en nyckel i omställningen
Elektrifiering pekas ut som en av de mest effektiva vägarna framåt, särskilt inom industrin, transportsektorn och uppvärmning. Sverige har ett starkt utgångsläge med en elproduktion som är näst intill fossilfri. Idag producerar landet betydande överskott av el vilket håller svenska elpriser väsentligt lägre än på kontinenten, även i södra Sverige.
Omställningen är dock långt ifrån klar. I närtid är utbyggnaden av elnätet den mest kritiska flaskhalsen. Kapaciteten behöver öka för att möta den växande efterfrågan som elektrifieringen medför. På längre sikt, när elektrifieringen väl tagit fart, kommer även behovet av mer elproduktion att öka. För många aktörer blir därför frågor om nätkapacitet, effekt och leveranssäkerhet minst lika strategiska som själva teknikinvesteringarna.
> Läs om varför energieffektivisering är det första steget i hållbarhetsarbetet.
Nästa steg kräver tydliga spelregler och rätt förutsättningar
De stora och relativt lättillgängliga utsläppsminskningarna är till stor del redan gjorda. Det som återstår kräver oftare genomgripande förändringar i produktion, logistik och arbetssätt – och för verksamheter med långa planeringshorisonter blir förutsägbarhet i regelverk, elpriser och energisystem avgörande.
På längre sikt kan Sveriges försprång bli en styrka. Med ett tydligt EU-mål för 2040 kan de länder och aktörer som redan tagit stora steg ha lättare att navigera skärpta krav – och att omsätta dem i konkreta beslut och investeringar.
