Se upp med varmluft i löftena om vätgasen

I glädjen är det lätt att tappa greppet om gränsen mellan vad vi kan vänta oss i verkligheten och vad som lär förbli ekonomiskt orimligt.

I maj meddelade Londons kollektivtrafik att man beställt 20 vätgasdrivna tvåvåningsbussar till nästa år. Eftersom de inte släpper ut några avgaser, utöver ren vattenånga, ska de svara mot kraven i stadens nya zon för ”ultralåga” utsläpp, enligt uppgift världens första sådana zon.

Hos etablerade fordonstillverkare får vätgasfordonen allt mer utrymme i serietillverkningen, och här i Sverige invigdes i juni den hittills nordligaste vätgastankstationen, i Umeå.

Görbart – men lämpligt?

Men med glädjen över att vätgasen kommer att lösa problem på vissa viktiga områden, är det lätt hänt att förväntningar samtidigt blir uppblåsta på andra.

Per Holmberg, vätgasexpert på Vattenfalls forsknings- och utvecklingsavdelning, ger exempel på områden där det finns skäl att vara skeptisk.

– För vätgassystem pratas det mycket om säsongslagring mellan sommar och vinter, vilket alltså skulle betyda en cykel per år. Om system då har en kostnad bara för lagret – flaskorna – på cirka 500 kronor per kilowattimme, så skulle det på tjugo år innebära 25 kronor per kilowattimme, säger Per Holmberg.

– Till detta skall läggas kapitalkostnader för elektrolysör, kompressor och bränslecell. Så bara för att det går att säsongslagra så innebär det inte att det är ekonomiskt vettigt, ifall du är någorlunda nära ett nät.

Även batterier driver glädjekalkyler

En poäng är att det inte går att ställa sig positiv eller negativ till en teknik som sådan, utan att titta på förutsättningarna där den ska tillämpas från fall till fall. Det handlar inte bara om vätgasen.

I dag är det många privatpersoner som låter sig inspireras av tanken på att bli självförsörjande på el, och Per Holmberg tycker sig se att många sätter överdriven tilltro även till litiumjonbatteriers förmåga att möjliggöra sådana lösningar. Han ger ett förenklat exempel för att illustrera svårigheten.

– Säg att du har ett batterisystem som kostar 10 000 kronor per kilowattimmes lagringskapacitet, och som klarar 10 000 cykler under sin livslängd. Då kostar bara lagringen 1 krona för varje kilowattimme.

Om du bara har en lagringscykel per dygn – som med solcells-el som lagras in på dagen för att användas på natten – så tar det 27 år, och så lång kalendertid lever inte ett litiumjonbatteri.

För att komma ner i 1 kr per kilowattimme så måste du ha kanske två cykler per dag, som ju då också måste vara värda sin kostnad.

Mycket energi tappas i omloppet 

Vätgastekniken har som sagt fördelen att den är ren där den används – men den totala miljöbelastningen beror bland annat på hur den ingående elen har kommit till.

Elmängden som kommer ut i andra änden efter vätgaslagring kan vara omkring 40 procent av den som gått in i processen från början, att jämföra med över 90 procent vid batterilagring.

Vätgaslagringen har å sin sida en ekonomisk fördel framför batterilagring när man rent ser till lagringen. Per lagerhållen kilowattimme kan litiumjonbatteri kosta cirka 5 000 kronor, medan gasflaskan för motsvarande ellagringsfunktion kan kosta tiondelen av det, grovt räknat.

Men båda måste ingå i system där andra komponenter står för stor del av kostnaden. Och i båda fallen blir den utlevererade kilowattimmen förstås billigare ju kortare tid den behövt lagerhållas i den dyra utrustningen.