När Sovjetunionen skickade upp Sputnik 1 år 1957 var det mest en teknisk symbol. Det lilla metallklotet skickade radiosignaler i 92 dagar – men tog inga bilder. Först ett decennium senare började satelliter leverera visuella data. Då fanns inte ens begreppet biologisk mångfald.
Idag är situationen en helt annan. Satelliter har blivit en självklar del av hur forskare, företag och myndigheter följer naturens förändringar. Det som började som suddiga överblickar har utvecklats till detaljerade bilder där varje pixel motsvarar bara några centimeter i verkligheten. I artikeln berättar vi varför tekniken har blivit så viktig, och ger fyra konkreta exempel på hur satelliter används i arbetet med biologisk mångfald.
Satellitbilder används framför allt för att se mönster i stora landskap. Vegetation kan följas över tid; växer den, blir den grönare eller minskar i produktivitet? I arktiska och alpina områden är det tydligt hur buskar breder ut sig i takt med varmare klimat, ett fenomen som forskare kallar buskifiering. Samtidigt går det att se motsatta trender där växtligheten försvagas, ofta på grund av torka eller frostskador.
Det som gör tekniken extra värdefull är tidsaspekten. Genom att använda historiska bilder kan man se hur landskap har förändrats under flera decennier. På så vis går det att följa både långsiktiga klimatförändringar och snabba lokala skiften.
Satelliter, drönare och fältarbete i kombination
Satelliter är inte det enda verktyget, de kompletteras ofta med drönarbilder och klassiska fältstudier. Satelliterna ger kontinuerlig information i bred skala, medan drönare kan zooma in på detaljer som vegetationshöjd och skuggförhållanden.
I studier av pollinatörer används drönare för att ta detaljerade bilder några gånger under sommaren. Samtidigt levererar satelliterna data med hög frekvens under hela säsongen. Kombinationen gör det möjligt att följa både det stora landskapsperspektivet och de små detaljer som är viktiga för ekosystemen.
Även företag har upptäckt nyttan av satellitdata. Inom vattenkraft används bilderna för att prioritera restaureringsinsatser och välja platser där åtgärder gör störst skillnad. Tidigare byggde arbetet ofta på platsbundna inventeringar utan helhetsbild. Nu går det snabbare att avgöra var resurser ska sättas in.
Inom eldistribution används tekniken för att kartlägga livsmiljöer längs kraftledningsgator. Det gör det möjligt att se hur miljöerna har förändrats över tid och följa upp effekten av olika åtgärder.
Satellitbilder fungerar ofta som det första steget i större projekt. De ger överblicken som visar var det är värt att titta närmare. Därefter kan drönare eller fältinventeringar användas för att samla in mer högupplöst data.
Utvecklingen går snabbt. För tio år sedan låg upplösningen på 1–3 meter per pixel. Idag är den nere på 10–30 centimeter. Det innebär att satelliter inte bara visar helheten utan också detaljer som tidigare krävde närstudier.
Högre upplösning, fler sensorer och tätare bildfrekvens gör satellitdata ännu mer användbara framöver. Kombinationen av satelliter, drönare och fältstudier skapar en kunskapsbas som gör att forskare och företag kan agera snabbare och mer träffsäkert.
Satelliter har gått från att vara symboler i kalla kriget till att bli en del av lösningen för framtidens miljöarbete. Med deras hjälp kan vi förstå mer, fatta smartare beslut – och ta bättre hand om den biologiska mångfalden.