Elektrifieringen av svensk industri är i gång, men inte i den takt många först trodde. Nya analyser och företagsenkäter pekar på flera återkommande hinder: långa ledtider för elnätsanslutning, osäkerhet i spelregler och stöd, samt ett tuffare investeringsklimat där marknad och finansiering spelar större roll än för några år sedan.
I början av 2020-talet fanns höga förväntningar på en snabb elektrifiering av den svenska basindustrin. Ambitionen var tydlig: flera energiintensiva branscher, till exempel stål, gruvor och kemi, skulle ställa om, och elanvändningen förväntades öka kraftigt.
I dag är bilden mer komplex. Omställningen pågår, men utvecklingen sker långsammare än prognoserna visade. Projekten rör sig framåt, men med längre beslutsvägar, fler beroenden och en ökad försiktighet i investeringar.
Elektrifieringen av industrin innebär att helt nya värdekedjor måste byggas upp. Elproduktion, vätgaslager, fabriker, logistik och marknader behöver fungera tillsammans för att omställningen ska få fullt genomslag.
Den här systemkaraktären gör att förändringar i en del av kedjan påverkar helheten. Om en anläggning är klar men elanslutningen dröjer, eller om marknaden för produkten inte utvecklats, blir nästa steg svårare att ta.
Flera industriprojekt har därför behövt anpassa sina tidplaner. I vissa fall justeras omfattningen. I andra sker utbyggnaden successivt i takt med att förutsättningarna klarnar. Det handlar inte om att projekten tappar kraft, utan om att omställningen kräver samspel mellan fler aktörer än i traditionella industriprojekt.
> Läs mer om vikten av energiomställningen här.
Tillståndsprocesser är en viktig del av många elektrifieringsprojekt, särskilt för nya industrietableringar. Prövningarna sker ofta i flera steg och tar tid. För elnätsprojekt är ledtiderna ofta långa av flera skäl, där tillstånd är en del men där också planering, projektering och byggtakt påverkar hur snabbt kapacitet kan komma på plats.
Även om förbättringar har påbörjats behövs en mer sammanhållen planering. Industrins elektrifiering förutsätter att myndigheter, regioner och företag arbetar mot gemensamma tidshorisonter och att beslutsprocesserna blir mer förutsägbara.
Att korta tillståndsprocesserna är en viktig del av lösningen, men inte den enda. Minst lika viktigt är att se helheten i elektrifieringen – där industriinvesteringar, elnätsutbyggnad och elproduktion planeras i takt med varandra och mot gemensamma tidshorisonter.
Det ekonomiska läget har ändrats snabbt. Högre räntor, inflation och ökade råvarukostnader gör att industriella investeringar kräver mer kapital än tidigare.
Samtidigt är det globala energiläget en konkurrensfråga. EU har i dag ett stort fossilberoende och importerar runt 90 procent av sina fossila bränslen. Det gör både industrin och energipriserna mer sårbara än i länder som USA och Kina, som har större tillgång till inhemska fossila bränslen. Kostnadsläget för fossil energi är i många fall fyra till fem gånger högre i EU, och det påverkar även elpriserna.
Det här skapar en paradox: För att stärka Europas globala konkurrenskraft måste beroendet av fossila bränslen minska och elektrifieringen öka. Det kräver stora investeringar, till exempel i ny elproduktion och nya industriprocesser. Samtidigt bygger de besluten på stabila villkor och långsiktiga spelregler på marknaden.
För företag som planerar miljardbelopp är förutsägbarhet centralt. Därför lyfts behovet av långsiktiga kraftavtal (PPA), prissäkringar och stabila klimatmål allt oftare fram som förutsättningar för att våga gå vidare från plan till byggstart.
Resultatet i dag är inte nödvändigtvis att investeringar stoppas, men att många skjuts fram tills läget blivit tydligare.
Sverige har en stark position. Tillgången på fossilfri el är god och potentialen att bygga ut mer är stor. Landet har också ett tekniskt försprång inom processindustri, elektrifiering och energisystem.
Men tekniken ensam räcker inte. För att en elektrifierad industri ska fungera storskaligt måste energisystemet växa i takt med efterfrågan. Processer som fungerar i pilotanläggningar måste skalas upp, integreras med elförsörjningen och kopplas till fungerande marknader.
Här blir långsiktighet och stabil riktning avgörande. Om energipolitiken eller klimatmålen ändras ofta blir det svårt för företag att fatta beslut som sträcker sig över 20–40 år.
Elektrifieringen är inte bara en klimatfråga. Den är också viktig för Europas och Sveriges konkurrenskraft och energisäkerhet. När importerad fossil energi ersätts med inhemskt producerad fossilfri el minskar beroendet av globala energiflöden och sårbara leveranskedjor.
Sverige, tillsammans med Finland, hör till de europeiska länder som har bäst förutsättningar för konkurrenskraftiga elpriser över tid. Det ger industrin en lägre risknivå än i många andra länder – och bättre förutsättningar för långsiktiga investeringar.
Framåt handlar mycket om ordningsföljd: först få igång fler industriprojekt, därefter successivt bygga ut elproduktion och infrastruktur i takt med behovet. Den här takten minskar risken för både över- och underutbyggnad och bidrar till ett mer kostnadseffektivt system.
Elektrifieringen av industrin är en långsiktig process som kräver uthållighet, stabilitet och tydliga spelregler. Med rätt samordning och fortsatt innovationskraft har Sverige goda möjligheter att ta ledningen i den industriella omställningen – även om utvecklingen tar längre tid än de första prognoserna antydde.